Av ens egna verk har man alltid favoriter. Det finns några tavlor som man får ett litet extra starkt band till. Man lockas till att sätta ett litet högre pris (har varit med om konstnärer som tagit det dubbla för vissa tavlor) och man skulle inte sörja om de inte såldes under en utställning. Så är det även för min nuvarande utställning. Vissa verk är bara så jävla bra.
Jag har dock kommit fram till att den extra kärlek man känner till vissa verk oftast beror på att man har umgåtts med verken intensivt under den sista tiden. Ju mer man tittar och funderar kring verken, ju mer gillar man dem. När man är klar med verken lägger man dem oftast åt sidan och efter ett tag har man gått in i nya verk och plötsligt känner man inte lika starkt för de "gamla" verken. Så kände jag med ovanstående teckningar alldeles innan utställningen. Då hade de stått undangömda i ca en månad och jag var väl inte så galet imponerad av dem. Dock sålde jag två av tre under vernissagen och har nu flera som är intresserade av den sista. Pga detta intresse började jag titta mer på dem och helt plötsligt gillar jag dem mer än någonsin. Nu kommer det bli lite svårt att skilja sig från dem. Jaja, jag får göra lite nya. De är i alla fall riktigt schyssta.
